Nu blogg...

...många tankar.

Vi var ute och åkte med bilen. Du körde och jag satt på passagerarsidan. Vi hade varit på bio för att skingra tankarna lite. Det behövs ibland.

Jag försöker att inte visa nåt om hur jag känner, försöker vara stark och att vara din trygghet. Jag tittar ut igenom sidorutan och försöker att tänka på något annat men tankarna kommer tillbaka direkt. Du märker hur jag tittar ut genom rutan och undrar vad det är.
-Ingeting, svarar jag utan att vända på blicken.
-Vad tänker du på?? Undrar du.
-Nä, inget speciellt. Jag tittar bara lite inåt skogen om jag ser några djur.

Sanningen är något helt annat. Jag tänker massor. Massor av hemska tankar som jag inte kan vifta bort. Att jag inte vänder blicken mot dig är för att mina ögon är fyllda utav tårar. Jag är rädd.... jag är jätterädd.... Jätterädd för att mista dig. Alla tankar på om att ifall.... Det får bara inte vara så. Jag vill inte visa mig svag inför dig. Jag vill vara ditt stöd, din styrka och trygghet. Jag kämpar allt jag kan för att inte visa det. Inom mig är jag dock skräckslagen..

Din 30-årsdag var inte alls vad vi hade hoppats på. Ett ovisst besked från läkaren... en remiss till ct.... och tusentals frågor utan svar. Hela min värld har vänts upp och ner. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Ovissheten är det värsta just nu.

Jag älskar dig. Jag vill leva resten av mitt liv med dig och jag hoppas verkligen att det är många år kvar.