En vecka...

...har passerat sen vi fick beskedet att något inte stod rätt till.

Tankarna går runt och ju mer jag tänker på vad det kan vara desto mer oroar jag mig. Det är svårt att koppla bort tankarna när jag hela tiden blir påmind av min oro i kroppen. Det är en ond cirkel helt enkelt.

Jag känner att jag inte får gjort nåt. Jag har ingen ork, ingen aptit och ingen lust till nånting just nu.

Hur som helst så MÅSTE jag kämpa på och vara stark. Vara där för dig och för barnen. Jag ska finnas här som den trygghet ni behöver. Jag måste ta mig samman helt enkelt..... även om det inte är just: Enkelt.

Imorgon väntar CT och sen får vi avvakta vad resultaten säger. Ännu mera väntan alltså. Väntan är nog det värsta just nu.... Väntan och att inte veta.

Nu ska jag se om jag kan ta tag i hemmet och fortsätta fixa här hemma så du slipper tänka på det när du kommer hem.

Jag älskar dig Emma, NU och för ALLTID!